som vid 90 års ålder fortfarande är en aktiv medlem och nyligen utsetts till hedersmedlem i Borås Soroptimistklubb.

Jag besökte Solveig i hennes nya lägenhet med utsikt över Borås och med Viskan i förgrunden. Soroptimistdiplomet stod på hedersplats. När jag kom satt Solveig och läste ”De förklädda flickorna i Kabul”, en bok om flickors förutsättningar i Afghanistan. För att få en viss frihet klär man små flickor till pojkar. Solveig talade engagerat om hur olika förutsättningarna är för flickor världen över.

Över en kopp kaffe talade vi om Solveigs långa engagemang i Borås Soroptimistklubb. Solveig är unik! Det är inte många systrar som varit aktiva i hittills 63 år. Hur började det?

Klubben startades av en lärare i Borås, en väninna till Solveigs mamma, som hade kontakt med Göteborgs nystartade Soroptimistklubb. Boråsklubben chartrades 1953 och Solveig valdes in. Hon var då 27 år.

Under vårt samtal gjorde Solveig nedslag i klubbens historia. Vi talade om stora och små projekt, insamlingar av olika slag, vikten av egoföredrag mm. Solveig berättade om en soroptimistsyster som ”fyllde bilen” med mjöl och bakade bröd som sedan såldes på torget. En syster ordnade en konsert hemma. Uppfinningsrikedomen var stor.

Klubbens största projekt, flickskolan i Zimbabwe talade vi om länge. Om entusiasmen vid insamlingen av de 20.000 kronor som krävdes för att få statliga bidrag och kunna förverkliga drömmen om att ge unga flickor där en möjlighet att studera. Den nya flickskolan gjorde det möjligt för flickorna att bo och studera på skolan. Studieresultaten blev mycket goda då de helhjärtat kunde gå in för studierna. Solveig var, tillsammans med Märta Hedin, nere i Zimbabwe för att se skolan förverkligad. Ett fantastiskt projekt.

Förutsättningarna för projekt är annorlunda idag. Tidsfaktorn och trycket i arbetslivet gör det svårare och är avgörande för hur mycket vi kan engagera oss. Solveig tycker att gemensamma projekt är viktiga, om än i mindre skala som exempelvis klubbens projekt med bidrag till unga flickor som är duktiga inom t.ex. sport, musik och andra verksamheter. Projekt behövs som en samlande kraft för klubben.

Vi talade även om egoföredragen, ett värdefullt sätt att lära känna varandra under klubbaftnarna. Ett annat projekt som Solveig har tankar om är att vi skulle kunna vara mentorer och stöd för några av de flyktingkvinnor som nu kommer och därmed hjälpa dem att komma in i det svenska samhället. En tanke väl värd att fundera över. Till sist hoppades Solveig att klubben ska vara ett forum där vi alla har möjlighet att säga vår mening. Inte nödvändigtvis få medhåll, men att bli lyssnade på. Det är viktigt.

Solveig är en inspirationskälla för oss alla!

Borås i februari 2016
Elisabeth Linde