Soroptimistklubbars blogg

Att hjälpa i det lilla

Publicerat fredag 10 februari 2017 kl: 16:13 Annica Triberg
feb 2017

”Snälla, skulle du kunna hjälpa mig?”

Frågan över kaffekoppen i mitt vardagsrum är försynt och i kvinnans ögon syns en blandning av uppgivenhet och tacksamhet. Vi har fått kontakt via Damer för Damer, ett nätverk i Kalmar för kvinnor från hela världen, och lite smått har även Kalmarklubben blivit involverad i nätverkets arbete.

Kvinnan som frågar har bott i Sverige så länge att hon har haft möjlighet att spara till ett litet hus, men nu behöver hon hjälp med några krångliga telefonsamtal och där räcker inte hennes svenska till. Eller kanske är det snarare den inbyggda svenska logiken hon inte riktigt får kläm på. Så det är klart att jag greppar telefonen och ringer de samtal som behövs. Henne har det tagit veckor av ångest och oro för att ens fundera på i vilken ände hon ska börja, medan jag betar av allt på en halvtimme. Och i hennes ögon är jag nu en Moder Teresa version 2.0.

”Du har inget ansvar för att alla andra ska må bra”, sa en kär väninna i ett annat ärende dagen före. Då handlade det om att jag bekymrar mig för var sonens flickvän ska bo om de båda bestämmer sig för att bryta upp. Jag tittade nästan förvånat på väninnan och svarade:

”Jo, men visst har jag det!?” Hon suckade:

”Men du måste inte.” Jag log tillbaka:

”Nej, men jag kanske vill.”

Rent logiskt har jag förstås ingen skyldighet att hjälpa någon av dessa kvinnor. Men jag har faktiskt en rättighet att själv bestämma om och hur mycket jag vill ställa upp för andra, vare sig det handlar om nykomlingar i vår svenska vardag eller om personer jag har känt länge.

Jag hörde nyligen ett radioreportage om i vilken utsträckning vår uppväxt präglar oss under vårt vuxna liv, vilka värderingar vi får med oss innan vi själva varken kan värja oss eller förstå dess innebörd. Och forskarna slog fast det säkert många av oss redan anade: De första tio åren av våra liv präglar oss så mycket att dessa mönster är svåra att bryta när vi har blivit vuxna.

Men det går om vi verkligen vill. Radioreportaget hade nämligen ett intressant tema: Huvudpersonen hade tröttnat på sin offerroll, bland annat efter en uppslitande skilsmässa och nu ville denna person en gång för alla göra en ”re-launch” av sig själv. Det vill säga forma om hela sitt sätt att tänka och agera. Helt enkelt för att personen var trött på sig själv och hade full förståelse för varför vänner och släktingar allt mer drog sig undan. Allt de fick höra var ju bara samma litania av klagomål och dysterkvistigt malande.

Jag backade automatiskt i tanken tillbaka till min egen uppväxt, med två dedikerade föräldrar som med stor framgång drev ett litet behandlingshem för missbrukare och där jag tidigt fick lära mig att behövde någon annan hjälp – då gjorde man allt för att hjälpa. Pappa hade dessutom ett talesätt som har blivit något av ett mantra för mig:

”Du är inte värd en andra chans”, brukade han säga till de nyanlända på behandlingshemmet. Då hajade de oftast till, för de hade ju fått höra att ”en andra chans” var minsann alla värda. ”Nej”, fortsatte pappa, ”så länge din vilja till förändring finns är du värd både en tredje, fjärde, jag hur många chanser som helst. Men har du inte viljan och förstår att det är du som måste göra arbetet för att det ska fungera, då kommer du aldrig att nå ditt mål. Då kan vi lika gärna avsluta behandlingen nu, innan vi ens börjar.”

Om detta skulle jag kunna skriva både mycket och mer, men nu ringer en av de personer jag har sökt tillbaka, samtidigt som jag får ett sms med hel rad hjärtan från kvinnan jag försöker hjälpa. Och hur det går med den eventuella ex-flickvännen får vi se. I värsta fall finns vårt gästrum så länge.

Fast innan jag tar samtalet vill jag bara skicka med en tanke till er:

Kanske är det gamla citatet om att man måste ”sikta på stjärnorna för att nå kyrkspiran” helt fel? Kanske är det snarare i det lilla vi systrar alla kan göra nytta? Ett par telefonsamtal, en gästsoffa några nätter eller bara ett leende mot någon som inte alls förväntar sig att få ett.

Dessutom har i alla fall jag upptäckt att det för mig är ett rent egoistiskt handlande. För jag mår nämligen så bra av att veta att jag har kunnat hjälpa någon en liten, liten aning.

 

  5 Kommentarer

Lite från Jönköping

Publicerat måndag 11 april 2016 kl: 10:21 Maud Lagerborg
apr 2016

Vi har haft besök av en smittskyddsläkare, som berättare om de pandemier som funnits och finns i världen, och vi har också haft program om jämställdhetsarbete.

Något som vi diskuterar ganska mycket är vilka strategier vi ska ta för att locka nya medlemmar. Kanske är det så att de strategier som fungerade för tio eller tjugo år sedan inte riktgit fungerar idag, och frågan är vilka vägar vi ska ta. Hur gör ni andra systrar i era klubbar?

Tankar finns att använda sociala media, och även media i stort, men frågan är hur dessa inlägg och grupper når ut och blir intressanta till en bredare allmänhet. Vi vill ju att vår fina verksamhet ska vara lockande även för yngre kvinnor.

  0 Kommentarer