Soroptimistklubbars blogg

Tolv soroptimister på besök i Tanzania med Solvatten

Publicerat lördag 15 september 2018 kl: 16:58 Lena Lannerheim
sep 2018
Annica Triberg i Kalmarklubben har skrivit en artikel om sitt och elva andra soroptimisters besök i staden Ihushi i västra Tanzania. Var och en hade en solvattendunk i handbagaget för att den inte skulle försvinna i godshanteringen. Min uppmaning till er alla är att läsa den i tidningen Tara nr 11, sidorna 34-38 (vars framsida visserligen inte är särskilt soroptimistisk denna gång). FEM sidor 'soroptimism' till yngre kvinnliga läsare. Fantastiskt bra gjort, Annica! 

  2 Kommentarer

När det kör ihop sig finns systrar!

Publicerat måndag 12 juni 2017 kl: 18:04 Sara Gagge
jun 2017
Återlämnande av barnbarnen till deras föräldrar som fått några dagar på egen hand skulle ske smidigt på Nationaldagen. Tåg mellan Kalmar och Malmö brukar rulla fint, men i Hässleholm blev det totalstopp. Strömlöst söderut, trötta barn och mormor. Kaos och inga ersättningsbussar på stationen. Jag behöver inte orda mer, jag tror fler som brukar åka sträckan har upplevt situationen. Nu var det inte infrastruktur jag skulle fördjupa mig i utan Soroptimister och systerskap. Allt ordnade sig väl, barnens föräldrar kom i bil och hämtade sina små och jag som skulle till jobbet i Växjö nästa dag såg ingen större vits att åka med till Malmö och riskera få svårt att ta mig norrut då.
Ringer såklart SI Hässleholm och frågar om någon syster har nattlogi. Tack Mihaela Aquelius för telefonjour en helgdagsafton.
Tack Ingrid och Björn för er gästfrihet. Nu rullar tåget mot Växjö och jag har sovit gott i vacker Göingebygd. Frågan är fri, och det går ju att bjuda igen.

Catherine Hessel Westling
SI Kalmar

  0 Kommentarer

Kalmarklubben 40 år

Publicerat onsdag 24 maj 2017 kl: 20:52 Annica Triberg
maj 2017

"Du är smart du", sa min första pojkväns pappa när vi satt i deras kök i en 50-talskåk i Eksjö. Jag skulle just tacka, som jag var uppfostrad, när han fortsatte: "Nästan lite för smart för att vara tjej."  Jag kom av mig alldeles, minns inte vad jag svarade, men kommer i håg känslan som fyllde mig. Jag, som alltid hade blivit uppmuntrad av mina föräldrar att ta för mig, blev med några få ord förlöjligad, såväl för att jag hade svar på tal som för mitt kön.
Relationen tog slut när pojkvännen något år senare, när jag pratade om mina planer på att gå journalistutbildning i Stockholm fick höra att visst kunde jag plugga där, men sedan "dög minsann Eksjö" att återvända till. Då la jag nyckeln på hans hallbord och gick därifrån. Medveten om att som han hade blivit präglad av sin uppväxt så skulle vi ha alldeles för få beröringspunkter för att kunna bygga ett liv tillsammans (dock vill jag påpeka att det inte var Eksjö i sig det var fel på, bara hans inställning och önskan att fösa in mig i båset).
Att då i lördags, den 20 maj, få vara med och fira Kalmarklubbens 40-årsjubileum blev en sådan kontrast till detta inskränkta synsätt. För nästan exakt samtidigt som pojkvännens pappa tvålade till en tonårstjej i Eksjö så chartrades Kalmars Soroptimistklubb av en samling kloka, engagerade och livsbejakande damer. Ett sällskap där man varken är för smart eller för mycket av fel kön för att passa in.

Närvarande vid jubileet var fyra av de kvinnor som fanns med från början: Kerstin Butler, Gerd Fredriksson, Gunnel Rydberg och Lena Lewander. Samt klubbens gudmor Meg Göte Dahlgren från Växjö.
Tillsammans med ytterligare ca 20 systrar hade vi en skön heldag tillsammans i ett vykortsvackert Försommarkalmar. Dagen inleddes på Galleri Monica Strandberg där konstnären själv ledde oss genom en kreativ process för att med färg, penslar och spacklar förvandla varsin pannå till konstverk där fantasin steg i takt med att bubblet i glasen sjönk.

Framåt kvällen vandrade sedan konstverken iväg med sina ägare till närbelägna restaurangen Park Hermina, uppkallad efter en annan färgstark Kalmarkvinna, Hermina von Krusenstierna.


Efter middagen fick kvällens hedersgäster: charterdamerna, gudmor och vår nuvarande president Marie Torstensson, inta högsätet. Sedan vandrade en korg runt, fylld av nyfikna frågor som vi hade förberett innan och som rörde stort som smått: Vad drömde du om att bli som barn? Vem beundrar du mest? Vad är det mest pinsamma du har gjort? Vad har du för dold talang? Vad ångrar du mest i ditt liv? Vilken bok har påverkat dig mest? Och så vidare. Svaren rörde sig från djupaste allvar till hejdlösa dråpligheter. Ett tips för fler klubbar där ni kanske tror att ni vet allt om alla systrar!
Nu, ett par dagar senare, sitter jag på ett tåg på väg från Kalmar till Helsingborg och läser den tänkvärda essän "Män förklarar saker för mig" av Rebecca Solnit (läs den om ni inte redan har gjort det!). Hon inleder med en händelse som har stora likheter med mitt tonårsminne och jag inser att vi alla systrar har åtminstone en stor livsuppgift som aldrig får mattas av: Att stärka unga kvinnor i tron på dem själva. Då kanske de också kan resonera som klubbens gudmor Meg när den färska Kalmarklubben skulle åka buss till Paris för ett Soroptimistmöte: "En manlig busschaufför? Varför då? Jag tar busskort i stället så är vi enbart kvinnor ombord."

  5 Kommentarer

Sveriges Soroptimister

Publicerat söndag 7 maj 2017 kl: 17:10 Lena Lewander
maj 2017

Ni har väl skrivit in datumet i Era almanackor?

2017 07 04 tisdag kl 12.00 lunch på Villa Solbacken/Svensknabben

Välkomna hälsar Kalmar soroptimisterna

  0 Kommentarer

Hört i omklädningsrummet

Publicerat onsdag 3 maj 2017 kl: 15:27 Annica Triberg
maj 2017
Hört i omklädningsrummet

De två kvinnorna står en bit ifrån mig när jag kommer ut från duschen. Vi har varit på samma upplyftande dansklass på gymmet. Medan jag klär på mig tjuvlyssnar jag lite halvengagerat på deras samtal. Så säger den ena något som får min hörsel att skärpas:

”Ja, min älskling ligger bara på soffan hela dagarna. Han går knappt ut och är så lat. Men det är mysigt att kela med honom.”

”För mig är det precis tvärtom. Han ränner ute hela nätterna. Gud vet var han är eller vad han gör. Och jag får knappast röra honom. Ändå är han min stora kärlek.”

Stackars kvinnor, tänker jag. Vilka sorgliga relationer de verkar leva i. Den ena kvinnan fortsätter:

”Och inte vet jag hur jag ska göra med maten heller. Inget jag serverar verkar duga.” Den andra kontrar:

”Nej, mitt problem är snarare det omvända. Han äter allt, men slukar allt så snabbt att han får ont i magen.”

Jag tänker på min egen relation, där maken nog som bäst håller på att laga middag just nu. När jag kommer hem är säkert ljusen tända och bordet dukat. Så bra jag har det.

Jag drar på mig strumporna, kammar det blöta håret och börjar packa ner fuktiga handdukar och svettiga träningskläder i väskan medan deras samtal pågår.

”Jag ger honom bara lite åt gången nu. Kanske hjälper det mot magen.”

Den andra kvinnan står nu vid spegeln och penslar en rougeborste över kinderna medan hon nickar och säger:

”Har du provat att avmaska honom? Det kanske är därför magen inte fungerar?”

Vad?! Avmaska?! Visserligen fick jag amöbor under en resa till Etiopien för några år sedan, men det skulle knappast hända i Sverige. Nu börjar jag förstå, jag småfnittrar för mig själv, men kan inte hålla mig utan måste bara lägga mig i samtalet:

”Förlåt att jag har tjuvlyssnat, men jag trodde att ni pratade om era män!”

Nu bryter ett hejdlöst gapskratt ut i omklädningsrummet. De två kvinnorna skrattar så att tårarna trillar och säger samstämt:

”Nej, det handlar om våra katter!”

Intill mig står en trumpen ung tjej som byter om för ett spinningpass, det noterar jag på skorna som ligger på bänken. Hon har ägnat mycket energi åt att vara cool, det syns. Hon försöker hålla sig för skratt, men lyckas inget vidare, utan det drar även i hennes mungipor medan hon kämpar med cykelskorna.

Plötsligt är ännu fler inblandade i samtalet och vi enas om hur lätt det är att missförstå olika sammanhang. Inte bara när det handlar om samtal kring katternas mat- och nattvanor.

Vad mer är det i våra dagliga liv som får oss att dra felaktiga slutsatser? Ett halvt inslag på kvällsnyheterna på TV? Ett par lösryckta meningar som delas flitigt i sociala medier? Ett tredjehandsrykte från en bekant, som hävdar att den sa si eller så? I det senare fallet är det lätt, kolla med källan själv. Sa personen verkligen så? När det gäller andra förflugna åsikter eller citat kan det vara svårare. Hur vet jag att ett utländskt citat i tidningen är rätt översatt, till exempel?

När vi turas om att låna hårtorken har vi hunnit långt ifrån katternas matvanor. Då är vi inne på Bibeln:

”Och hur vet vi att det som skrevs i original i Bibeln har blivit korrekt översatt? Sak samma gäller säkert Koranen?”

Har dessa verk också drabbats av ”viskleken”? Du minns den kanske från barndomen, där en person sa en mening så skulle nästa viska vidare. I slutet blev det oftast något helt annat, oftast galet, som kom fram.

Som gammal journalist hade vi på nyhetsredaktionen ett stående citat, som med viss självironi löd: ”Never check a story, it might spoil it.” Ungefär uttytt: ”kolla aldrig upp fakta, då kanske din artikel inte håller för att bli publicerad”.

Och jo, när jag kommer hem är middagen mycket riktig klar. Ett av tonårsbarnen är också hemma, tillsammans med en väninna. Jag berättar om samtalet i omklädningsrummet för dem. Först skrattar alla, så stelnar tonåringarna.

”Vilken tur att vi inte var med”, säger de med en mun. ”Så pinsamt! Det fattar du väl att man inte får kommentera vad några andra pratar om.”

”Fast”, försöker jag, hade jag bara tjuvlyssnat och inte frågat dem så hade jag ju kommit hem och berättat om vilka förfärliga män de två kvinnorna hade.”

Då ler den ena tonåringen och lägger upp mer kycklingwok:

”Fast han kanske bara behövde maskas av!”

”Ja”, fyller den andra i, ”det kanske man borde göra med Bibeln och Koranen också. Jag menar, ta bort allt som är sjukt och behålla sådant som känns trovärdigt för vår tid.” Den andra nickar:

”Det är ju ett kanonbra ämne för ett gymnasiearbete!”

Själv tänker jag leende att så glad jag är för att jag la mig i damernas samtal på gymmet. Det som började som en rolig anekdot väckte en helt annan tanke hos tjejerna. Som ett slags omvänd viskningslek, där slutresultatet blev så mycket bättre än det lustiga utsprunget.

  2 Kommentarer

Att fråga med en negation

Publicerat onsdag 15 mars 2017 kl: 12:29 Annica Triberg
mar 2017

”Kan inte du hämta en kopp kaffe?”, undrar maken.

”Jo”, svarar jag, ”jag kan hämta en kopp kaffe.” Maken suckar. Vad då, undrar du kanske, han fick ju sitt kaffe, varför suckar han nu? Men det är inte det han suckar över, utan han är mycket medveten om att jag snudd på får kliande utslag av alla dessa negationer när vi ber om något.

”Kan inte du ta med dig soporna ut?”

”Kan inte du tömma tvättmaskinen?”

”Skulle inte vi kunna åka till gamla mamma i helgen?”

”Vore det inte roligt att gå på bio i kväll?”

Så där pågår det. ständigt. Börja lyssna, så får du höra själv. Varför frågar vi på detta viset? Är vi i själva verket övertygade om att svaret kommer att bli nej? Och har vi då riskerat mindre genom att fråga med en negation? Inte stått där med hjärtat i handen, även om det bara handlade om soppåsen.

”Skulle inte du kunna vara med i vår festkommitté?”, frågade vår klubbordförande för någon månad sedan. Kanske fundersam över om jag skulle ha tid eller lust.

”Gärna!”, svarade jag och eftersom hon var ny på posten drog jag inte igång mitt tunga ”anti-negations-artilleri”, som maken kallar det.

Så nu håller jag och resten av den trevliga lilla festkommittén som bäst på med att planera Kalmarklubbens 40-årsjubileum i maj. Programmet är halvhemligt än så länge, men vi kommer att få så roligt! En hel dag utan en enda negation! Eller? För inte kommer väl någon i klubben att fråga:

”Tänk om vi inte får plats?” Johodå. Det kommer det att finnas utrymme för alla! Och skulle någon undra:

”Man behöver väl inte gå så långt?”, så kan jag svara att nähä, det behöver man inte.

Kanske var det fler än jag som plöjde den underbara boken ”Sofies värld” av Jostein Gaarder när den kom 1991? Den var världens mest sålda bok på 90-talet med över 30 miljoner sålda böcker på 54 språk, så oddsen att någon har läst den borde vara gynnsamma. Någonstans i denna tegelsten skriver författaren om hur införandet av den allmänna negationen ”inte” på många världsspråk har begränsat oss och krympt vårt sätt att uttrycka oss. Boken, om du inte har läst den, förklarar underfundigt många filosofiska resonemang och bland allt klokt så är det just detta med ”inte” som har fastnat hos mig.

            Men negationer kan även ställa till det betydligt mer, till exempel när vi uppmanar små barn:

            ”Vicka inte på stolen. Spring inte. Hoppa inte. Prata inte med mat i munnen.” Vad är det då barnen uppfattar? Jo, de uppfattar faktiskt inte negationen. De hör nämligen bara ”vicka”, ”spring”, ”hoppa” och ”prata med mat i munnen”. För barn har ännu inte lärt sig att omvandla innehållet i en mening med negationer. Och det var ju knappast vad vi hade tänkt oss.

            När min nu snart vuxne son var i någon av alla trotsåldrar försökte jag medvetet ta bort alla negationer, med Gaarders bok i färskt minne. Det var intressant, för det krävdes någon mikrosekund innan jag hittade rätt. Vilket oftast gjorde att min ilska blev aningen mer nyanserad:

            ”Sitt ordentligt på stolen. Gå lugnt och håll mig i handen. Tugga ur innan du pratar.”

            Och när ilskan rann över och ett:

            ”Kan du aldrig göra vad vi kom överens om?” var hotande nära fick jag ta ett djupt andetag och lugna mig innan jag sa:

            ”Men söta du, vi hade ju kommit överens om att du skulle…”

            Tar vi detta vidare till ett präktigt gräl med vår partner så kan det kanske låta:

            ”Varför kan du aldrig lyssna på mig utan att avbryta mig?”

            Hur uppfattas det av motparten? Jo, knappast blir han eller hon idel öra. Medan i stället denna variant garanterat fungerar bättre:

            ”Jag skulle uppskatta om du ville lyssna på mig en stund och låta mig prata till punkt.”

            Jag borde läsa om boken, men så många andra böcker pockar på min uppmärksamhet. Så, systrar runt om i landet. Kan ni inte läsa Sofies värld och berätta för mig vad den filosof hette som pratade om negationernas negativa kraft och meddela mig namnet? Eller, förlåt, så här borde jag förstås skriva: Om någon av er har läst boken och minns vad filosofen hette, snälla meddela mig detta!

Annica Triberg

 

 

  3 Kommentarer

Att hjälpa i det lilla

Publicerat fredag 10 februari 2017 kl: 16:13 Annica Triberg
feb 2017

”Snälla, skulle du kunna hjälpa mig?”

Frågan över kaffekoppen i mitt vardagsrum är försynt och i kvinnans ögon syns en blandning av uppgivenhet och tacksamhet. Vi har fått kontakt via Damer för Damer, ett nätverk i Kalmar för kvinnor från hela världen, och lite smått har även Kalmarklubben blivit involverad i nätverkets arbete.

Kvinnan som frågar har bott i Sverige så länge att hon har haft möjlighet att spara till ett litet hus, men nu behöver hon hjälp med några krångliga telefonsamtal och där räcker inte hennes svenska till. Eller kanske är det snarare den inbyggda svenska logiken hon inte riktigt får kläm på. Så det är klart att jag greppar telefonen och ringer de samtal som behövs. Henne har det tagit veckor av ångest och oro för att ens fundera på i vilken ände hon ska börja, medan jag betar av allt på en halvtimme. Och i hennes ögon är jag nu en Moder Teresa version 2.0.

”Du har inget ansvar för att alla andra ska må bra”, sa en kär väninna i ett annat ärende dagen före. Då handlade det om att jag bekymrar mig för var sonens flickvän ska bo om de båda bestämmer sig för att bryta upp. Jag tittade nästan förvånat på väninnan och svarade:

”Jo, men visst har jag det!?” Hon suckade:

”Men du måste inte.” Jag log tillbaka:

”Nej, men jag kanske vill.”

Rent logiskt har jag förstås ingen skyldighet att hjälpa någon av dessa kvinnor. Men jag har faktiskt en rättighet att själv bestämma om och hur mycket jag vill ställa upp för andra, vare sig det handlar om nykomlingar i vår svenska vardag eller om personer jag har känt länge.

Jag hörde nyligen ett radioreportage om i vilken utsträckning vår uppväxt präglar oss under vårt vuxna liv, vilka värderingar vi får med oss innan vi själva varken kan värja oss eller förstå dess innebörd. Och forskarna slog fast det säkert många av oss redan anade: De första tio åren av våra liv präglar oss så mycket att dessa mönster är svåra att bryta när vi har blivit vuxna.

Men det går om vi verkligen vill. Radioreportaget hade nämligen ett intressant tema: Huvudpersonen hade tröttnat på sin offerroll, bland annat efter en uppslitande skilsmässa och nu ville denna person en gång för alla göra en ”re-launch” av sig själv. Det vill säga forma om hela sitt sätt att tänka och agera. Helt enkelt för att personen var trött på sig själv och hade full förståelse för varför vänner och släktingar allt mer drog sig undan. Allt de fick höra var ju bara samma litania av klagomål och dysterkvistigt malande.

Jag backade automatiskt i tanken tillbaka till min egen uppväxt, med två dedikerade föräldrar som med stor framgång drev ett litet behandlingshem för missbrukare och där jag tidigt fick lära mig att behövde någon annan hjälp – då gjorde man allt för att hjälpa. Pappa hade dessutom ett talesätt som har blivit något av ett mantra för mig:

”Du är inte värd en andra chans”, brukade han säga till de nyanlända på behandlingshemmet. Då hajade de oftast till, för de hade ju fått höra att ”en andra chans” var minsann alla värda. ”Nej”, fortsatte pappa, ”så länge din vilja till förändring finns är du värd både en tredje, fjärde, jag hur många chanser som helst. Men har du inte viljan och förstår att det är du som måste göra arbetet för att det ska fungera, då kommer du aldrig att nå ditt mål. Då kan vi lika gärna avsluta behandlingen nu, innan vi ens börjar.”

Om detta skulle jag kunna skriva både mycket och mer, men nu ringer en av de personer jag har sökt tillbaka, samtidigt som jag får ett sms med hel rad hjärtan från kvinnan jag försöker hjälpa. Och hur det går med den eventuella ex-flickvännen får vi se. I värsta fall finns vårt gästrum så länge.

Fast innan jag tar samtalet vill jag bara skicka med en tanke till er:

Kanske är det gamla citatet om att man måste ”sikta på stjärnorna för att nå kyrkspiran” helt fel? Kanske är det snarare i det lilla vi systrar alla kan göra nytta? Ett par telefonsamtal, en gästsoffa några nätter eller bara ett leende mot någon som inte alls förväntar sig att få ett.

Dessutom har i alla fall jag upptäckt att det för mig är ett rent egoistiskt handlande. För jag mår nämligen så bra av att veta att jag har kunnat hjälpa någon en liten, liten aning.

 

  5 Kommentarer

Kick off 2017

Publicerat lördag 17 december 2016 kl: 21:07 Lena Lewander
dec 2016

Kalmar Soroptimistklubb bjuder in tidigare gäster och nya gäster på årets första möte.

"KICK OFF"

till Tic-huset tisdagen den 10 januari 2017

Klubbmedlemmar berättar om Soroptimist  internationell, våra vännklubbar,  våra hjälpprojekt. och vad Soroptimisterna betytt för en medlem.

Vi hälsar speciellt gäster välkomna.

  1 Kommentarer

Orientalisk fest i december

Publicerat torsdag 8 december 2016 kl: 14:05 Lena Lewander
dec 2016
Kalmar klubbens månadsmöte december 2016, ordnades tillsammans med "Damer för damer", en grupp invandrarkvinnor från olika länder som stöttar varandra. Vi serverades ekologik exotisk måltid med representativa rätter från kvinnornas respektive länder. Kvällen avslutades med folkdanser från olika länder där alla kom loss ordentligt.

  0 Kommentarer

SKÖRDEFEST PÅ ÖLAND

Publicerat onsdag 28 september 2016 kl: 12:33 Lena Lewander
sep 2016
Kalmar Soroptimistklubb demonstrerar Solvattendunken och samlar in pengar till Projekt SOLVATTEN på Ekerums golfklubb/resturangen.
Fredagen 30 september kl. 10.00 - 21.00

  1 Kommentarer