Soroptimistklubbars blogg

GOF-OAO Grant of Friendship- Over and Out

Publicerat söndag 24 april 2016 kl: 22:30 Sara Nilsson
apr 2016

Resan är snart över. Jag sitter i en historisk byggnad, Davenport Hotel, där North Western Region har sitt regionmöte. Deras region består av fem stater och är uppdelade i fyra distrikt och på mötet deltar cirka 350 soroptimister. Mötet är en välregisserad mix av underhållning, inspiration, workshops, pengainsamling och hyllningar. Det är mycket olikt vad vi gör hemma på vårt unionsmöte och förklaringen är antagligen skillnaderna i våra kulturer. Jag vill gärna framhålla två saker som jag tycker är särskilt bra och det är hur de fokuserar och lyfter fram goda exempel på projekt, ledarskap och medlemsrekrytering samt de klubbar och individer som ligger bakom framgångar och upptäckter. Jag har lärt mig mycket om hur arbetet organiseras av SI of Americas och det finns en hel del vi kan kopiera både nationellt och lokalt om vi finner det vitalt.

 

Det kommer att ta tid att summera detta äventyr. Jag har, under mitt Grant of Friendship, träffat åtta klubbar och bott hemma hos sex av dem, det blev två nätter hos varje klubb och tempot har varit högt. Varje klubb har fått designa sitt eget upplägg för mig och några av dem har tagit hänsyn till mina intressen som jag angett i min ansökan. För min del har det inneburit att de har tagit mig ut i naturen och jag har fått verkligen fått möjlighet att ta del av deras ”bakgård” som jag aldrig fått som en turist. Denna bakgård omfattar också deras vardag och deras syn på politik vilket varit högaktuellt med tanke på kommande presidentval, och jag inser att detta är den stora gåvan med att åka iväg på detta sätt, att jag lär om landet och människorna utifrån deras perspektiv och inte genom fönstret på ett hotell. Det kräver anpassning och viss finkänslighet och som jag insett kan saker bli ”lost in translation”.

 

De klubbar som har kunnat bjuda in mig till deras möten och projekt är saker jag kommer att ta med mig hem som fina minnen och värdefulla erfarenheter, för det är inte alltid deras verksamheter infaller med mitt besök. Jag har fått träffa en idol, Amy Herdy (tidigare journalist på Denver Post), arbetat på en vattenstation under ett maraton och varit med på utdelningar av utmärkelser och stipendier. Vid alla tillfällen har jag förväntats säga något om mig själv, min klubb, vilka projekt vi har och hur vi samlar in pengar. I skenet av deras arbete och hur mycket pengar de samlar in, kan jag säga att trots att vi arbetar på i min klubb hemma i Luleå, framstår vårt arbete som blygsamt.  Jag har valt att berätta om Solvatten och CEDAW-nätverkets skuggrapport under mina möten med soroptimister också på den föreläsning jag höll under regionmötet. Många är mycket intresserade av Sverige och hur vårt samhälle fungerar och särskilt med fokus på vård, omsorg och skola och det har nog sin förklaring i att många i regionenhar ättlingar i Sverige, Norge och Finland.

 

Jag hintade i ett tidigare inlägg om att jag skulle skriva om ett initiativ från regionen som ny blivit en nationell/internationell angelägenhet. Det handlade om Days for Girls. Det är ett projekt som skall möjliggöra för flickor (i Afrika) att delta i sin undervisning under menstruation genom att använda ett återbrukbart menstruationsskydd. Klubbar syr tvättbara menstruationsskydd som funkar i den kultur där det kommer att användas med tanke på mönster och färger och de levereras i samarbete med ett logistikföretag. I sin enkelhet blir det möjligt att hjälpa till självhjälp eftersom tillverkningen av dessa skydd är både billiga att köpa material till och lätta att göra. Kanske något för oss i Sverige? Det ligger helt i linje med våra federations- och unionsmål för vår verksamhet. Läs mer på Facebook: https://www.facebook.com/DaysforGirls/?fref=ts

 

Avslutningsvis. Det finns ett stort intresse att börja samarbeta med vår union och lära mer om vårt unionsprojekt som vi initialt kallade Solvattenprojektet. Jag har lovat att sammanföra personer härifrån med vår Solvattenkommitté och kanske finner vi vägar att samarbete. Kanske vill de sponsra oss eller starta ett eget Solvattenprojekt. Jag har dessutom fått förfrågningar från tre klubbar att etablera Friendshiplinks och bli vänklubb. Det betyder bland annat att om soroptimisterna i min klubb vill semestra i regionen kommer de troligtvis ha bra boende och ett billigt sådant att tillgå. Fick jag svar på mina frågor? Jag tycker det och jag har försökt spegla det i mina inlägg och ingenting är svart eller vitt, det är allt däremellan så jag tycker att jag har uppnått syftet med min resa med råge och det känns bra med tanke på den stora finansiella och tidsmässiga investering jag gjort för att möjliggöra detta.

Detta är mitt sista inlägg i bloggen. Nu ser jag fram emot att åka hem och krama min son Rasmus, vi har aldrig varit ifrån varandra så här länge tidigare. Sedan så skall jag komma igång med mitt arbete som unionens vide programledare. Hoppas att vi ses! Over and out!

  3 Kommentarer

Bryr vi som soroptimister om orsaken till de problem vi vill bidra till att linda konsekvenserna av?

Publicerat fredag 22 april 2016 kl: 07:51 Sara Nilsson
apr 2016

Anledningen till att Soroptimist International finns är att en inte oansenlig mängd kvinnor ansåg att sakers tillstånd för kvinnor behövde förbättras. Idag arbetar klubbarna i Soroptmist International of Americas med projekt som adresserar problem som trafficking, löneskillnader, unga kvinnor och flickors framtidsutsikter, våld i hemmet och mycket mera och samma gäller för vår federation i Europa skulle jag vilja påstå. Vi försöker adressera och arbeta med problem som rör kvinnor och flickor i mycket högre utsträckning än vad det gör för män och pojkar. Under alla möten under min resa slås jag av med vilken glöd dessa kvinnor arbetar för att förändra tingens ordning till fördel för kvinnor och sättet det gör det på är inspirerande men det saknas någonting.

 

Jag har suttit tillsammans med soroptimister som förklarar en ökad prostitution/barnprostitution som ett problem som beror på kvinnors behov av att tjäna pengar för att köpa fina kläder och se snygga ut. Jag har också deltagit i samtal där soroptimister konstaterat att Hooters (amerikansk restaurangkedja) inte bör ses som ett bevis på bristande jämställdhet eftersom det bara är en restaurang som serverar mat. För den oinvigde kan jag bara informera att Hooters anställer bara unga attraktiva kvinnor som serveringspersonal och restaurangerna kännetecknas av sina lättklädda servitriser. Namnet "Hooters" är ett amerikanskt slanguttryck för kvinnobröst och betydelsen avspeglas inte bara i den kvinnliga serveringspersonalens lätta klädsel utan även i företagets tidskrift och kalender med unga lättklädda kvinnor restaurangföretaget ger ut. Vidare arbetar klubbarna med att möta behov som uppstår i och med våld i hemmen, och klubbarna skänker pengar till kvinnojourer och delar ut ansenliga summor till kvinnor som skapt sig själv ett liv trots svåra umbäranden i deras liv, men det är något som saknas.

 

Jag konstaterar att i alla dessa samtal och redovisningar saknas närvaron av gruppen män. Att män skapar efterfrågan av kvinnor som säljer sina kroppar verkar inte finnas med i analysen varför det finns prostitution, inte heller finns de med i termen ”domestik violence”, för som termen antyder verkar våldet finnas hemma men det säger inget om vem som är våldsam. Statistiken är mycket entydig på den punkten, män slår kvinnor och barn i mycket större utsträckning än vice versa. Att restaurangen Hooters bidrar till att sexualisera det offentliga rummet och säljer sina produkter med hjälp av sex är inte heller ”pratbart”.  Jag tänker att när vi skall lösa problem kommer åtgärderna avspegla vem eller vilka som definierat vad som är ett problem eller inte. Jag tar ett exempel från min tidigare arbetsplats Försvarsmakten för att förtydliga vad jag menar: för att lösa problemet med sexuella trakasserier bland soldater (manliga soldater utsatte kvinnliga soldater) satte man in duschdraperier i de gemensamma hygienutrymmena. Antagandet var att om kvinnor får duscha i skydd av ett duschdraperi skulle de sexuella trakasserierna upphöra. För mig är det ungefär som att en doktor ger patienten med ett brutet ben en värktablett istället för att åtgärda benbrottet.

 

Därför är jag stolt över att de svenska soroptimisterna representerade av ett par tre soroptimistsystrar deltog i arbetet med att skriva CEDAW-nätverkets skuggrapport på regeringens 8: och 9: rapport till CEDAW kommittén vad Sverige gör för att eliminera all diskriminering av kvinnor. I vårt arbeta kunde vi konstatera att förbud mot sexköp bidrog till en lägre efterfrågan och att staten förväntas fortsätta att arbeta för att adressera prostitution och trafficking. Vårt arbete med CEDAW-skuggrapporten har gjort frågor om mäns våld mot kvinnor och frågor om kvinnors mänskliga rättigheter än mer pratbart och en viktig del av pusslet finns med, och det är att det finns män och dessa bidrar till kvinnors mänskliga rättigheter inskränks. Som organisation arbetar vi för att förbättra villkoren för kvinnor och flickor, det är vårt existensberättigande. Är det viktigt vem som får definiera vad som är problem? Varför problemen finns (analysen) och formuleras varför det finns behov av att stärka kvinnors mänskliga rättigheter? Eller bryr vi oss bara om att lindra symptomen? 

  0 Kommentarer

Självbestämmande och målstyrning

Publicerat onsdag 20 april 2016 kl: 08:42 Sara Nilsson
apr 2016

Min Grant of Friendship resa fortsätter.

Det finns en utbredd uppfattning bland soroptimisterna jag träffat att en för stor del av medlemsavgiften går till federationen och att pengarna borde stanna hos klubbarna för att göra nytta lokalt. Drivkraften att göra skillnad på orten där man bor är en viktig del av deras identitet av att vara soroptimist och det speglar till del den dynamik jag upplever finns här. Å ena sidan är det viktigt att vara självbestämmande å andra sidan förväntar sig klubbarna att federationens/regionens styrning skall vara väl organiserad och det finns krav på ett tydligt ledarskap. Samtidigt kan jag konstatera att styrningen följs och behandlas styvmoderligt.

Jag har träffat åtta klubbar och det finns variationer i hur stor utsträckning federationens mål för verksamheten följs. Klubbarnas projekt riktar sig inte bara till kvinnor och flickors behov utan har också omfattat både kvinnor och män avseende bland matchtröjor till pojklag i basket, sponsring av ett college team i robotbygge samt ett omfattande och i någon mening stadsomvandlande projekt för vattenflöde i en mindre stad. Så länge projekten har starkt stöd hos klubbens systrar verkar det finnas hög tolerans inom klubben för tolkningen av federationens mål och styrningar och vad som kan falla inom ramen för dessa. En person jag talade med om detta sa att för att kunna göra skillnad lokalt måste man få tillhöra etablissemanget som ges möjlighet att hjälpa och för det krävs att man är en trovärdig organisation och då är man beredd att bortse ifrån Soroptimist International styrningar.

 

Som president i en klubb är man ålagd att leda verksamheten, likt en verkställande direktör, för att nå uppsatta mål. Är det inte konstigt då att klubbar väljer att genomföra projekt som inte ligger i linje med verksamhetens ansats och syfte? När jag tänker på hur vi väljer projekt i min egen klubb så kan jag konstatera att vi inte alltid haft så lätt att komma fram till projekt som omfamnar Europafederationens mål och samtidigt är både praktiskt genomförbara och roliga att arbeta med. Det var nog därför vi uppskattade vår unions samarbete med Solvatten i så hög grad, allt fanns redan där; syftet, nyttan och påtagliga resultat av våra gemensamma ansträngningar.

Här arbetar klubbarna i kommittéer, alla medlemmar skall ingå i minst två och alla skall bidra till att samhället de lever i skall förbättras genom att samla in pengar, och ge ut pengar, utbilda och informera. I Sverige skall klubbarnas programledare konkretisera federationens mål och utgöra ett stöd för sina klubbar i att omsätta teori till praktik och det finns många goda exempel på projekt som är mitt i prick. Jag tänker att det kanske är bättre att vi gör saker lite vid sidan av vald väg (federationens/unionens mål) än att vi helt missar att köra på enligt angivet kartblad, det vill säga att inte göra något alls. Det finns dock en hygienfaktor för mig avseende vårt uppdrag att förbättra villkoren för kvinnor och unga flickor, och det är var vårt arbete tar sin utgångspunkt. Är det på grund av ojämställdhet? Vad beror ojämställdhet på? Hur bör vi komma från ett läge till ett annat? Här upplever jag att det finns saker att adressera i USA såväl som i Sverige, mer om det nästa gång.

  1 Kommentarer

Ö- och soroptimistanda

Publicerat måndag 18 april 2016 kl: 08:38 Sara Nilsson
apr 2016

Det verkar vara något speciellt med öar. De verkar lyckas föra människor samman på oväntade och framgångsrika vis. På ön San Juan som bäst kan liknas vid Gotland och Visby, finns en soroptimistklubb som heter Friday Harbor och av öns nio tusen bofasta är åttio av dem systrar med en verksamhet som blomstrade ikapp med deras fruktträd. Samma visa med Island för att göra en jämförelse med ett land närmare Sverige. På Island bor trehundratjugo tusen personer och där finns arton klubbar vilket kan sättas i relation till Norrbotten där det bor i runda slängar tvåhundrafemtio tusen personer och där finns två klubbar. Det är populärt att vara soroptimist på just öar.

Denna klubb har ett möte per vecka, fyra veckor per månad, med följande specifikation: business meeting, speaker, committes meet och speaker. Mellan dessa möten företas allt övrigt arbete som bidrar till samhället och det är som ni säkert redan börjat ana inte är allt för blygsamt. Deras arbete är omfattande och verksamheten spänner över flera olika projekt. För att nämna två väljer jag ett som handlar om att hjälpa cancersjuka att komma till fastlandet för behandling genom att betala deras färjebiljett eller flyga dem till sjukhuset (en av syster är pilot med eget flygplan), ett annat handlar om att samla pengar till en fond för akuta utgifter för familjer som inte har några besparingar att ta ifrån när olyckan är framme.

Ön delas av de som har det mycket välbeställt och de som inte har det och det var för att hjälpa de med behov av hjälp som Patricia såg till att starta en Soroptimistklubb i Friday Harbor för tjugo år sedan. Under en lunch berättar hon att soroptimistklubben möttes av motstånd den första tiden i form av ovänligheter och tyst motstånd och att de var helt enkelt tvungna att ta sin plats i samhället de så gärna ville hjälpa. Patricia tvivlade aldrig på vad Soroptimisterna kunde bidra med, hon var övertygad om att kvinnor kunde gå samman för att hjälpa andra kvinnor, enligt henne händer det saker när kvinnor går samman. Mitt i meningen stannar hon upp, ler och börjar berätta ett minne från den gången hon och en klubbsyster reste till Europa för att delta i ett Soroptimistmöte i Helsingfors.

På vägen till Danmark, för att möta en annan soroptimistsyster, blev Pat sjuk och strandade på ett mindre fint hotell någonstans i Amsterdam. Helt däckad i sjukdom bad hon sitt resesällskap att ringa till sin vän i Danmark och meddela att de skulle komma ett par dagar senare än beräknat. Innan dagen nått sitt slut knackar det på hotellrumsdörren, Patricia går för att öppna och där står en för henne okänd kvinna. Kvinnan är soroptimist från Amsterdam och berättar att en soroptimist från Danmark kontaktat henne för be henne kolla till att Patricia mådde ok. Utan omsvep tog kvinnan de två amerikanska soroptimistsystrarna med sig hem och ordnade så att de fick bo och äta hos henne. Det som är verkligt slående är att Patricias vän kontaktade en soroptimist i Amsterdam hon vare sig kände eller hade träffat.

Patricia blir fortfarande rörd av minnet och säger att det som skedde var ett prov på den så kallade soroptimistandan. Jag blir rörd av berättelsen och tänker på alla systrar jag mött på resan som ansträngt sig för att ge mig en givande vistelse i deras distrikt och det slår mig vad jag svarat till alla de som frågat hur jag vågar resa ensam och vågar bo hemma hos människor jag inte känner. Varje gång jag fått frågan har jag helt enkelt svarat att jag inte är rädd för jag skall bo hemma hos mina systrar, hemma hos soroptimister. Det kan bara inte gå illa.

  3 Kommentarer

Smakar det så kostar det

Publicerat torsdag 14 april 2016 kl: 06:24 Sara Nilsson
apr 2016

Mitt emellan Renton och Anacortes, på ett Starbucks i ett litet shoppingcenter, lämnades jag över till nästa soroptimistklubb. Jag lämnade ett soroptimistdistrikt för ett nytt i Skagiq Valley där huvuddelen av alla tulpaner som säljs i USA odlas och distribueras. Galet vackert, havet, fälten och bergskedjan. Som att ta Norrbotten och sätta en bit av Skåne mellan hav och fjäll och sedan komprimera det hela. Jag anlände till en av USA mest framgångsrika soroptimistklubbar med ca 90 medlemmar och ett mycket omfattande och framgångsrikt arbete i sitt, soroptimistklubben i Anacortes.

Historien om denna framgångsrika klubb började i slutet av 60-talet och jag konstaterar att mina frågeställningar, mina motiv med att söka Grant of Friendship, har ett ovanifrån perspektiv som inte återfinns i deras val av verksamheter. Från deras perspektiv verkar inte federationsmålen vara utgångspunkten för deras arbete utan de arbetar med verksamhet som löser problem i samhället där de bor och verkar. Och jag tänker att allt arbete som riktar sig för att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor torde falla inom vilket övergripande mål som helst. Så när ett barnbibliotek lades ned (sent 60-tal) tog soroptimisterna i Anacortes över lokalen och startade en verksamhet som bäst kan liknas vid Myrorna eller Röda Korset verksamhet i Sverige. Idag lämnar invånarna in saker de inte använder längre och klubbens systrar inklusive några av deras män, arbetar med att ta vara på dessa kläder och husgeråd för att sälja dem vidare för en billig peng. Vissa saker rengörs noga såsom skor medan kläder hängs upp på en galge, prissätts och sätts fram. Utrustning som underlättar för skadade, sjuka och äldre (rullstolar, förlängningsarmar och insatser till toalettstolar) rengörs och lånas ut gratis så länge som personen ifråga behöver den. Butiken går bra, vinstmarginalen är tre hundra tusen dollar och för dessa pengar kan de göra stor nytta. Fjorton unga människor får varje år sin utbildning betald (tuition), ett totalt värde om sjuttio tusen dollar. Varje år får två kvinnor en utmärkelse vardera på mer än tre tusen dollar för att de lyckats kämpa sig tillbaka mot alla odds och minst två soroptimistpriser delas ut om ett tusen dollar vardera samt att de sponsrar andra ideella föreningar med pengar till deras verksamheter.

Att vara med i Anacortes soroptimistklubb kräver engagemang. Det har två möten per månad och alla förväntas att ingå i minst en kommitté och arbeta 5-10 timmar i butiken varje vecka. Men systrarna gör mer än så, de deltar i parader och organiserar work-shops för unga kvinnor (13-åringar) under sommarlovet samt att de engagerar sig i världsförbättrande arbete som jag kommer skriva om längre fram. Arbetet i klubben är omfattande och en hel de förväntas bli gjort dagtid varför en till klubb chartrades i samma stad för att möjliggöra för dem som endast kan mötas kvällstid att vara med. Medelåldern i klubben jag besökte var högre än i vår vilket de framhåller som skälet till att de har sådan framgång, de som är med i klubben både vill och kan arbeta eftersom huvuddelen är pensionerad. Representationsregeln (yrke) samt regeln om att vara aktiv i arbetslivet är borttagna.

Klubben löser problem både direkt och indirekt. Deras butik möjliggör för de med svag ekonomi att köpa bra saker till en rimlig kostnad, de bidrar till återbruk och pengarna de genererar för de tillbaka till samhället genom att möjliggöra utbildning, mentorskap, förebilder och att arbeta aktivt för att hålla samtalet om mäns våld mot kvinnor levande. På frågan om vad min klubb gör i vår stad och hur vi samlar pengar kunde jag inte gömma mig bakom det faktum att vi har ett ” well developed wellfare system”. Vårt engagemang kanske inte bara kan mätas i förhållande till behovet av hjälp från det civila samhället i vår stad? Hade deras engagemang varit mindre om de bott i Sverige? Jag uppfattade att de verkligen trivdes med att bidra till verklig nytta för sin stad, det var deras drivmedel. Men som alla i Sverige vet, drivmedel kostar pengar vilket i deras fall är mycket tid och engagemang.

Vad skulle kunna extrahera den graden av engagemang från mig och mina klubbsystrar? Lokala och verkliga problem? Kanske finns det något vi kan arbeta med för att förebygga så att konsekvenser av ett befintligt problem blir mindre? Om vi vill göra nytta finns det säkert saker att göra trots att vi har ett well developed wellfare system in Sweden. I Luleå skulle vi kunna arbeta med kvinnor och barn som sökt skydd hos oss från Syrien eller vi skulle kunna arbeta med frågor kopplade till grooming bland unga. En annan idé är att bidra till arbetet mot/med unga kvinnors sämre psykiska hälsa eller att samla till de materiella behov som kan uppstå hos våra kvinnojourer. Kanske är det på tiden att starta diskussionsgrupper med män om vad det innebär att vara man och hur det kan komma sig att 98 procent av alla sexualbrott begås av män.

Jag inser att oavsett vad vi väljer kommer jag och flera med mig att behöva kavla upp ärmarna för att bidra till kvinnors och flickors verkliga mänskliga rättigheter och frågan blir: är jag beredd att engagera mig på bekostnad av den tid det kommer att kräva av mig?

  4 Kommentarer

Renton jobbar på med ryggsäckar

Publicerat tisdag 12 april 2016 kl: 17:17 Sara Nilsson
apr 2016

Efter några dagar med soroptimistklubben i Renton har jag färdats norrut. Bakom mig lämnar jag Kings County, ett område sydöst om Seattle som anses vara bra att bo och leva i, i alla fall om man skall använda hustaxeringarna som ett mått på efterfrågan. Här finns också 4,600 hemlösa och barn vars föräldrar inte kan vara hemma med dem på helgerna utan måste arbeta för att försörja dem. För dessa barn finns ett ”food program” som Frälsningsarmén driver och det innebär att varje fredag får barn i grundskolan komma och hämta en ryggsäck fylld med mat som skall räcka över helgen. Innehållet är anpassat efter små händers behov av att kunna utan assistans kunna öppnas och värmas i mikrovågsugn. Soroptimisterna i Renton packar dessa ryggsäckar varje vecka och bidrar genom sin arbetskraft. Ett årligt återkommande projekt hos systrarna i Renton är att erbjuda flickor i grundskolan/mellanstadiet är en heldag under sommarlovet där de får information om utmaningar och möjligheter för framtiden. Polisen lär dem om nätmobbing, ett indirekt sätt att göra dem medvetna om grooming, och de får lära sig att ta ansvar för sin framtid och känna stolthet över vilka de är. De får äta gott tillsammans och förra sommaren fick de Zumba lektioner. Systrarna i Renton uppskattar detta projekt mycket och det verkar vara ett sätt för dem att få möjlighet att marknadsföra dem själva och från mitt perspektiv är det det projekt som ligger närmast Soroptimist Internationals syften med vår verksamhet. I denna klubb möts de två gånger per månad, ett så kallat arbetsmöte och ett möte där de tar in en extern föreläsare och gäster. Arbetet som genererar inkomster till klubben och de verksamheter som bidrar till förändring sker, precis som i vår klubb i Luleå, mellan mötena. Jag uppfattade att medelåldern var högre än i min egen, den äldsta systern var 93 år gammal och i fin fin form. Jag kan bara säga det, att det soroptimistiska systerskapet är någonting utöver, det är stärkande och glädjande. Idag tisdag skall jag umgås med USA mest framgångsrika soroptimistklubb! Nyfiken vad framgångsrik innebär? Återkommer.

  1 Kommentarer

Något om att bo "hemma hos"

Publicerat söndag 10 april 2016 kl: 07:19 Sara Nilsson
apr 2016

Jag kan konstatera att det bara har gått ett dygn sedan jag landade i Seattle och jag har redan kommit i kontakt med fyra ”instituitioner”. Med hjälp av Barbara, den person jag bor hemma hos, har jag åkt runt i närområdet och fått ta del av ett rikt utbud. Något framträdande för området är dess natur. Naturens inverkan på mig är omedelbar och som en person med fäbless för berg och djupa dalar kan jag bara konstatera att topografin i området passar mig som handen i handsken. I övrigt har jag besökt ett Casino för första gången i mitt liv, en vingård och avslutningsvis deltagit i en Potluck (Potlatch) där alla systrar i Barbaras klubb samlades för att spela BUNCO och äta mat tillsammans. Att åka iväg som jag gjort är att medvetet välja att bo hemma hos människor och därmed, i någon mening, anpassa sig till andra människor och deras rutiner och behov. Det kan verka utmanande för en del med fördelarna överväger vida alternativet, att bo som en turist på hotell. Att bo ”hemma hos” möjliggör att ta del av språket och vardagen på ett sätt som är absolut tillfredsställande. Jag tänker att för mig handlar det mycket om att förstå från vilket perspektiv andra (i detta fall medborgare i USA) ser på sociala problem och hur de anser att dessa bäst blir lösta. Om jag förstår det kan jag använda insikten till att se på våra utmaningar på andra/nya sätt. Min utmaning just nu är att bestämma mig för vad jag skall prata om på regionkonferensen i Spokane, göra ett bildspel och skicka det till min point of contact. Något jag enligt uppgift skulle ha gjort för flera veckor sedan..

  0 Kommentarer

Något om fördelarna med att bo "hemma hos"!

Publicerat söndag 10 april 2016 kl: 07:01 Sara Nilsson
apr 2016

Jag kan konstatera att det bara har gått ett dygn sedan jag landade i Seattle och jag har redan kommit i kontakt med fyra ”intuitioner”. Med hjälp av Barbara, den person jag bor hemma hos, har jag åkt runt i närområdet och fått ta del av ett varierat utbud. Framträdande för området är dess natur. Naturens inverkan på mig är omedelbar och som en person med fäbless för berg och djupa dalar kan jag bara konstatera att topografin i området passar mig som handen i handsken. I övrigt har jag besökt ett Casino för första gången i mitt liv, en vingård och avslutningsvis deltagit i en Potluck (Potlatch) där alla systrar i Barbaras klubb samlades för att spela BUNCO och äta mat tillsammans. Att åka iväg som jag gjort är att medvetet välja att bo hemma hos människor och därmed, i någon mening, anpassa dig till andra människor och deras rutiner och behov. Det kan verka utmanande för en del med fördelarna överväger vida alternativet, att bo som en turist på hotell. Att bo ”hemma hos” möjliggör att ta del av språket och vardagen på ett sätt som är absolut tillfredsställande. Jag tänker att för mig handlar det mycket om att förstå från vilket perspektiv andra (i detta fall medborgare i USA) ser på sociala problem och hur de anser att dessa bäst blir lösta. Om jag förstår det, kan jag använda insikten till att se på våra utmaningar på andra/nya sätt. Min utmaning just nu är dock av en mer ringa karaktär, att bestämma mig för vad jag skall prata om på regionkonferensen i Spokane, göra ett bildspel och skicka det till min point of contact. Något jag enligt uppgift skulle ha gjort för flera veckor sedan..

  0 Kommentarer

Grant of Friendship i Seattle, Sara från Luleå söker svar på tre frågor

Publicerat fredag 8 april 2016 kl: 10:22 Sara Nilsson
apr 2016

Sista mars 2015, mer än ett år sedan, skickade jag in min ansökan att få Grant of Friendship från Northwestern Region, Soroptimist International of the Amercias. På frågan varför de skulle välja mig, svarade jag att jag vill lära mig mer om deras arbete med att engagera samhället de lever i för att åstadkomma förändring. Sedan ville jag lära mig hur de förvaltar de mål som deras union sätter upp. Hur skapar de engagerande och livaktiga projekt och verksamheter utifrån vad deras union ser som fokusområden och slutligen ville jag veta hur gruppen män arbetar med jämställdhet i deras samhällen. Kanske kunde det finnas lösningar hos dem som jag kunde ta hem och applicera på svenska förhållanden för att öka jämställdheten hos både kvinnor och män. Självklart valde de mig. Mina motiv låg helt i linje med deras arbete som är att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för kvinnor, arbeta mot våld mot kvinnor samt att bidra till jämställdhet. Om du är intresserad av att veta hur det går för mig så är du välkommen att följa med mig västerut. Idag fredag den 8 april, om mindre än en timme kliver jag på planet mot Seattle. Jag har allt med mig utom en bit av mitt hjärta, det blev kvar i sängen bredvid min son som jag pussade på kinden innan jag klev in i flygtaxin. På återhörande/Sara Nilsson, Luleå Soroptimistklubb.

  8 Kommentarer

Grant of Friendship Invitation

Publicerat tisdag 24 mars 2015 kl: 21:14 Sara Gagge
mar 2015

  

Working to develop a spirit of friendship and unity among Soroptimists of all countries, Northwestern Region of Soroptimist International of the Americas started a Grant of Friendship Project in1990, bringing international Soroptimist guests from other countries and/or Federations to promote and encourage cultural exchanges and foster International Goodwill and Understanding.

SIA's Northwestern Region, which includes Alaska, Washington, Oregon, northern Idaho and Montana, is pleased to again offer a Grant of Friendship to one or two Soroptimists or a Soroptimist and her partner from outside the United States.  The Grant is for a 2-3 week period beginning in April 2016.  This Grant will include the Soroptimist Northwestern Region Conference, 21 - 24 April 2016 in Spokane, Washington.  Visitors will be responsible for their own travel expenses to and from the United States.  Lodging, meals, hospitality and travel between clubs will be provided by the Northwestern Region.  Spoken English is required.  Interested Soroptimists should request an application by April 1, 2015.  Please address inquiries to:

Carol Kerkow, Chair - Grant of Friendship Committee,
Northwestern Region, Soroptimist International of the Americas
419 S. McKinley Street, Kennewick, Washington  99336 USA
Tel: 509-783-1634
E-mail:rbkerkow@msn.com
Please include the letters "GOF" in the email subject line.

Vill du veta mer, kontakta gärna Ursula Hellberg i Ystad soroptimistklubb.

  0 Kommentarer