Nya klubben På terassen
Vi åker förbi skyskrapor i alla möjliga och omöjliga utföranden. Varje byggherre eller arkitekt tycks ha gjort sin skyskrapa efter sina egna idéer och utan att tänka på att den skall passa in i en omgivning. Det blir ett fascinerande virrvarr som avlöses av bostadsområden och byggarbetsplatser ju längre ut från stadskärnan vi kommer. Snart breder ökenlandskapet ut sig och utanför bussfönstret ser vi kameler beta av den sparsamma grönskan. Bussen är full av glada kvinnor och vi hör många olika språk talas runt oss. Vi är på väg till registrering och inledningsmiddag för charter av the Dubai Gulf Soroptimist club.
För ett par år sedan fick jag via facebook kontakt med något som kallade sig Soroptimist Dubai Club in founding. De berättade lite om sina möten och jag berättade om Sotenäsklubbens projekt att stödja flickor i Nicaragua så att de kan studera på universitetet. I februari i år kom en inbjudan till charter av Soroptimist Gulf Dubai Club den 23-25 april. Naturligtvis ville jag åka. Det kändes som ett fantastiskt tillfälle att få träffa kvinnor från en del av världen som alltid intresserat mig.
Jag kontaktade unionsstyrelsen och fick efter viss diskussion med mig en solvattendunk och några broschyrer som present till den nya klubben och uppdraget att ge några broschyrer också till Caroline från Tyskland som tänker påbörja ett solvattenprojekt nästa år. Boxen tog upp nästan hela min resväska men eftersom man inte behöver så mycket kläder för en vecka i varmt klimat gick det bra. Från min egen klubb hade jag med mig en gästbok där jag satt in några foton från Sotenäs.
När jag ändå skulle åka så långt som till Dubai tyckte jag att tre dagar var alltför lite så jag bestämde att stanna åtta dagar för att kunna uppleva lite av staden också. Jag nämnde resan för en väninna - inte Soroptimist - som gärna ville följa med. Jag nämnde resan också för en av de asylsökande syrier som finns i vår kommun och som brukar komma till ett språkcafé jag i egenskap av ordförande i Sotenäs FN- förening är involverad i. Det visade sig att han hade bott och arbetat i Dubai och har en kusin som fortfarande bor där. Han skulle nog kunna visa oss runt lite och kanske jag kunde ta med en liten present till honom. Detta visade sig vara en mycket god idé.
Vi anlände till Dubai International Airport sent på kvällen den 20 april och tog en taxi till vårt hotell, Hotel Ibis al Barsha. Jag hade oroat mig lite för att solvattenboxen inte skulle passera tullen men ingenting hände. Vår taxichaufför från flygplatsen till hotellet var en ung kvinna från Jemen som bott tre år i Dubai. Det visade sig snart att många taxichaufförer var från Jemen, Pakistan eller Indien.
Efter frukost nästa dag började vi vår vistelse i Dubai med en stadsrundtur där vi fick se muséet och lära oss lite om Dubais historia, guldsouken med världens största guldarmband och vi fick åka båt på den lilla vik som guiden sa var en guds välsignelse för Dubai. Stadsrundturen avslutades med en promenad på stranden med Burj al Arab i bakgrunden. Redan från Sverige hade vi köpt biljetter för att åka upp i Burj Khalifa vilket var en mäktig upplevelse.
På väg till restaurangen Marockanska systrar
Efter en dag på stranden och i Dubai Marina där vi åt middag på en egyptisk restaurang träffade vi kusinen Dany som visade sig vara en trevlig person som ville visa oss sitt Dubai så vi bestämde att ses igen på fredagen innan jag begav mig iväg till charterfesten.
De tre dagarnas Charterfirande började med den tidigare nämnda bussresan, registrering och en stor fest på randen till öknen. På min mail hade jag fått veta att bussen skulle avgå från Hotel Westin som var charterns högkvarter och att vi skulle vara där i tid för att kunna lära känna de övriga soroptimistsystrarna. Min väninna och jag var alltså på hotellet redan klockan två. Det stod bara ett par kvinnor i lobbyn och vi började undra om vi kommit helt fel. Kvinnorna var dock soroptimister, en del av den stora tyska grupp som kommit till Dubai. Bland dessa fanns bl.a Caroline som jag skulle diskutera solvatten med. I lobbyn satt också en ensam afrikansk kvinna klädd i lysande blått och gult, en verklig soroptimistrepresentant som visade sig vara från Kenya. När hon hörde oss prata om solvattenprojektet berättade hon att hennes klubb är involverad i detta som hos sa "very good project".
En timma senare kom bussen och även alla soroptimister som fått rätt tid och efter en timmas åktur var vi framme i Bab- as -Shams (Solporten) . Vid registreringen fick vi alla likadana små kassar gjorda av säckar för kaffebönor och min glädje blev förstås stor när det stod Nicaragua på min. Så samlades vi alla på en stor gräsplan där vi kunde umgås och lära känna varandra och upptäcka vilken fantastisk samling kvinnor vi Soroptimister är. Vi serverades Mocktail ( alkoholfri cocktail) och den nya klubben presenterade sig tillsammans med SIE presidenten Ulla Madsen.
Kvällen avslutades med en stor buffémiddag och uppträdande med folkdans, magdans och häst- och kameluppvisning. Sareh Imeri, den nya klubbens president gick omkring och hälsade och växlade några ord med alla gäster. Vi åkte tillbaka till Dubai i ett nattmörker som snart förbyttes i ljus från alla stadens skyskrapor.
Fredagen började med ett besök på Magical Garden, en sagoträdgård gjord helt av blommor. Man kommer in i den genom en allé av blommor formade som hjärtan och väl inne i trädgården finns det hus, bilar, en jätteklocka och djur skulpterade av blommor. Den är bara öppen några månader om året eftersom det går åt mycket vatten för att hålla den vacker.
Efter besöket på Magical Garden var det dags att ta på finklänningen och med solvattenbox och broschyrer satte jag mig i en taxi till Hotel Westin där både charterceremonin och festmiddagen skulle äga rum. Jag var tidig men soroptimistsystrar hade ändå börjat samlas utanför Serdaal Ballroom vilket gav tillfälle att lära känna fler av de fantastiska kvinnor som kommit till Dubai de här dagarna. En kvinna fån Georgien berättade att hon hört om Solvattenprojektet och tyckte att det är ett mycket bra projekt. Hon inbjöd också klubbar i Sverige att bli vänklubb med hennes klubb eller åtminstone komma och hälsa på. Jag träffade återigen Caroline från Tyskland som skall sätta igång ett solvattenprojekt nästa år och gav henne några broschyrer. En kvinna från Italien frågade skämtsamt om det var en bomb jag hade med mig vilket gav mig tillfälle att berätta lite om projektet.
Charterceremonin inleddes med ljusceremonin ledd av SIE- president Ulla Madsen som också inledningstalade. Vi fick också tal av den tyska unionspresidenten som berättade om hur en tysk. klubb bistått Sareh Ameri i den långa processen från idé till färdig klubb. Ett mycket spännande inslag var en bildpresentation av alla klubbens medlemmar där de fick uttrycka sin vision för klubbens verksamhet.Man presenterade också den nya klubbens projekt - ett projekt för att förebygga hudcancer i Emiraten, ett för "Empowerment of women" och ett projekt för undervisning och hälsa i Tanzania.
Charterceremonin
Efter charterceremonin bjöds vi på kaffe och godis och lite senare en mocktail på hotellets terrass med Dubais skyskrapor som fond.
?Klubbstandar
När det blev dags att gå in till middagen upptäckte jag att jag råkat t för en katastrof. Jag hade lagt alla mina broschyrer och den gästbok som skulle vara presenten från min egen klubb i den kasse vi fått kvällen innan och ställt den tillsammans med alla de andra och min box i väntan på presentutdelningen som skulle ske vid middagen. När jag skulle hämta mina saker var boxen kvar men kassen borta. Någon hade tagit fel!! Jag försökte gå omkring och fråga men utan resultat. Någon i ledningen sa att de skulle annonsera det men programmet började genast när vi tagit plats vid borden och det blev inte tid för detta.
Där stod jag med en solvattenbox utan broschyrer. Då kom jag att tänka på att jag ju överlämnat några broschyrer till Caroline så jag letade upp henne och fick tillbaka några av broschyrerna. Reaktionen på vår present blev mycket glädjande. Flera systrar kom fram till mig och gratulerade oss till detta som de sa mycket intelligenta projekt.
Vid middagen satt jag tillsammans med en grupp marockanska kvinnor. En av dem, Laila BineBine, berättade om deras projekt, ett internat för fattiga flickor från landsbygden nära Marrakesch . Undervisningen i Marocko är gratis men man behöver t.ex. skoluniform vilket dessa flickors föräldrar inte har möjlighet att betala . Genom projektet får flickorna husrum, mat och skoluniform och man ser till att de kommer till och från skolan i säkerhet. Man ger också föräldrarna möjlighet att komma och hälsa på sina flickor. När de gått ut grundskolan får flickorna själva bestämma om de vill fortsätta med högre studier.
Jag hade beslutat att inte delta i lördagens program eftersom det var en dyr dag, men när jag pratade med ägaren och grundaren till Raw Coffee Company och vi diskuterade kaffebönor från Nicaragua frågade jag om jag bara kunde komma och titta på rosteriet. Det fick jag och tog en taxi till den adress hon angav. Det var spännande att få se proceduren med olika rostningar och få smaka olika typer av bönor och rostningar. När bussen med de systrar som skulle delta i hela dagsprogrammet kom fick vi lite extra diskussion om våra klubbars projekt. Kvinnan från Kenya sade stolt att de förutom ett trädplanteringsprojekt också hade solvatten.
Efter ytterligare ett par dagar i Dubai och ett besök på den fantastiska moskén i Adbu Dhabi åkte jag tillbaka till Sverige glad och entusiastisk efter alla trevliga upplevelser bland kvinnor från många olika länder och kulturer men med det gemensamma målet att arbeta för ett bättre liv för flickor och kvinnor i världen.
PS. Jag har fått ett mail från Dubais klubbpresident med ett stort tack för vår present och med en förfrågan hur man kan få tag fler solvattenboxar och mer upplysning. We are very interested, skrev hon. DS