Soroptimistklubbars blogg

Smakar det så kostar det

Publicerat torsdag 14 april 2016 kl: 06:24 Sara Nilsson
apr 2016

Mitt emellan Renton och Anacortes, på ett Starbucks i ett litet shoppingcenter, lämnades jag över till nästa soroptimistklubb. Jag lämnade ett soroptimistdistrikt för ett nytt i Skagiq Valley där huvuddelen av alla tulpaner som säljs i USA odlas och distribueras. Galet vackert, havet, fälten och bergskedjan. Som att ta Norrbotten och sätta en bit av Skåne mellan hav och fjäll och sedan komprimera det hela. Jag anlände till en av USA mest framgångsrika soroptimistklubbar med ca 90 medlemmar och ett mycket omfattande och framgångsrikt arbete i sitt, soroptimistklubben i Anacortes.

Historien om denna framgångsrika klubb började i slutet av 60-talet och jag konstaterar att mina frågeställningar, mina motiv med att söka Grant of Friendship, har ett ovanifrån perspektiv som inte återfinns i deras val av verksamheter. Från deras perspektiv verkar inte federationsmålen vara utgångspunkten för deras arbete utan de arbetar med verksamhet som löser problem i samhället där de bor och verkar. Och jag tänker att allt arbete som riktar sig för att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor torde falla inom vilket övergripande mål som helst. Så när ett barnbibliotek lades ned (sent 60-tal) tog soroptimisterna i Anacortes över lokalen och startade en verksamhet som bäst kan liknas vid Myrorna eller Röda Korset verksamhet i Sverige. Idag lämnar invånarna in saker de inte använder längre och klubbens systrar inklusive några av deras män, arbetar med att ta vara på dessa kläder och husgeråd för att sälja dem vidare för en billig peng. Vissa saker rengörs noga såsom skor medan kläder hängs upp på en galge, prissätts och sätts fram. Utrustning som underlättar för skadade, sjuka och äldre (rullstolar, förlängningsarmar och insatser till toalettstolar) rengörs och lånas ut gratis så länge som personen ifråga behöver den. Butiken går bra, vinstmarginalen är tre hundra tusen dollar och för dessa pengar kan de göra stor nytta. Fjorton unga människor får varje år sin utbildning betald (tuition), ett totalt värde om sjuttio tusen dollar. Varje år får två kvinnor en utmärkelse vardera på mer än tre tusen dollar för att de lyckats kämpa sig tillbaka mot alla odds och minst två soroptimistpriser delas ut om ett tusen dollar vardera samt att de sponsrar andra ideella föreningar med pengar till deras verksamheter.

Att vara med i Anacortes soroptimistklubb kräver engagemang. Det har två möten per månad och alla förväntas att ingå i minst en kommitté och arbeta 5-10 timmar i butiken varje vecka. Men systrarna gör mer än så, de deltar i parader och organiserar work-shops för unga kvinnor (13-åringar) under sommarlovet samt att de engagerar sig i världsförbättrande arbete som jag kommer skriva om längre fram. Arbetet i klubben är omfattande och en hel de förväntas bli gjort dagtid varför en till klubb chartrades i samma stad för att möjliggöra för dem som endast kan mötas kvällstid att vara med. Medelåldern i klubben jag besökte var högre än i vår vilket de framhåller som skälet till att de har sådan framgång, de som är med i klubben både vill och kan arbeta eftersom huvuddelen är pensionerad. Representationsregeln (yrke) samt regeln om att vara aktiv i arbetslivet är borttagna.

Klubben löser problem både direkt och indirekt. Deras butik möjliggör för de med svag ekonomi att köpa bra saker till en rimlig kostnad, de bidrar till återbruk och pengarna de genererar för de tillbaka till samhället genom att möjliggöra utbildning, mentorskap, förebilder och att arbeta aktivt för att hålla samtalet om mäns våld mot kvinnor levande. På frågan om vad min klubb gör i vår stad och hur vi samlar pengar kunde jag inte gömma mig bakom det faktum att vi har ett ” well developed wellfare system”. Vårt engagemang kanske inte bara kan mätas i förhållande till behovet av hjälp från det civila samhället i vår stad? Hade deras engagemang varit mindre om de bott i Sverige? Jag uppfattade att de verkligen trivdes med att bidra till verklig nytta för sin stad, det var deras drivmedel. Men som alla i Sverige vet, drivmedel kostar pengar vilket i deras fall är mycket tid och engagemang.

Vad skulle kunna extrahera den graden av engagemang från mig och mina klubbsystrar? Lokala och verkliga problem? Kanske finns det något vi kan arbeta med för att förebygga så att konsekvenser av ett befintligt problem blir mindre? Om vi vill göra nytta finns det säkert saker att göra trots att vi har ett well developed wellfare system in Sweden. I Luleå skulle vi kunna arbeta med kvinnor och barn som sökt skydd hos oss från Syrien eller vi skulle kunna arbeta med frågor kopplade till grooming bland unga. En annan idé är att bidra till arbetet mot/med unga kvinnors sämre psykiska hälsa eller att samla till de materiella behov som kan uppstå hos våra kvinnojourer. Kanske är det på tiden att starta diskussionsgrupper med män om vad det innebär att vara man och hur det kan komma sig att 98 procent av alla sexualbrott begås av män.

Jag inser att oavsett vad vi väljer kommer jag och flera med mig att behöva kavla upp ärmarna för att bidra till kvinnors och flickors verkliga mänskliga rättigheter och frågan blir: är jag beredd att engagera mig på bekostnad av den tid det kommer att kräva av mig?

  4 Kommentarer

Kommentarer

2016-04-21 13:38:50

Spännande att följa din resa och dina reflektioner. Hoppas några kan anpassas till oss i Sverige också.

Birgitta hansson

2016-04-20 20:40:14

Följer med spänning Din resa och alla nya intryck och tankar som Du delar med Dig av!!!

Kärstin Jacobsson

Kärstin Jacobsson

2016-04-14 12:41:48

Spännande Sara, ser fram emot att höra mer när du kommer hem! Kram från Helena Lilja

Helena Lilja

2016-04-14 10:38:05

De tycks ha ett enormt engagemang men å andra sidan förutsätter det att man har tid. Deras sätt att få in pengar kanske vi kan hämta inspiration från. Det var ju enorma summor de har att stötta med.
Kram

Eva-Linnéa Eriksson

Lägg till kommentar